Lifet i Svartarbo

Hästarna i Svartarbo betar lugnt och harmoniskt i sin flock där alla hästar är barfota och tränas belöningsbaserat.

Vad är (o)lydnad?

  • Vad är (o)lydnad?

    Är ett nej alltid ett nej, och vad är egentligen ett nej? Utan att dra några som helst liknelser till andra situationer i övrigt så skulle jag ändå vilje resonera lite om det här med nej. Traditionellt sätt inom djurträning så har vi ju varit mer intresserade av det egna ”nejet”. Gör inte så! Sluta med det där! Lyd!

    Ett nej från oss kommer ofta som en följd av ett annat nej, uttalat av djuret. Häst ska få flätad man inför tävling. Människa börjar sin kärleksfulla omvårdnad, häst känner att det är något som irriterar i mankammen och ruskar på huvudet för att bli av med olägenheten. Ett tydligt Nej från hästen på vårat beteende som i sin tur besvaras med ett ännu tydligare Nej från människan. Kanske en skarp verbal signal, kanske en fysisk åtgärd, kanske genom att bara ignorera tills den hårfagre ger upp. Vårat Nej ses som viktigt och funktionellt för att kunna uträtta vårt beteende. Hästens Nej ses som olydnad.

    Så, ska man inte kräva nån efterlevnad alls?

    Nja, som jag ser det så handlar det om att se nejet som information om att nånting är för svårt, för läskigt eller för ointressant för att utföra. Information om att jag behöver göra upplägget på ett annorlunda sätt för att istället få ett Ja.

    En hund som hoppar på människor, eller häst som krafsar i marken eller barn som slår med glaset i bordet. Allt det är beteenden vi gärna vill säga ett tydligt Nej! Till. Det intressanta är ju om vårt nej har någon funktion. Om ett Nej-ord är kopplat till ett tillräckligt starkt obehag, så kommer benägenheten att sluta vara ganska hög efter den första erfarenheten av obehag. Det vi kallar för bestraffning, vilket ordagrant betyder ”en konsekvens som syftar till att minska sannolikheten för att ett visst beteende ska upprepas” (B.F. Skinner). Dvs, för att ett verbalt Nej ska vara funktionellt för att avbryta ett beteende måste det vara förknippat med en konsekvens djuret vet att det inte vill ha. Det fungerar, absolut ingen tvekan om det, djuret kommer att bete sig fogligt. Frågan för mig är snarare vad jag vill ha med mig in i träningen eller i vår vardag. Om jag kan lägga upp min träning av djuret, eller vardagen för mig och mina medmänniskor så att benägenheten till Nej minskar så är det för mig ett mer tilltalande liv att leva. Det handlar inte om att jag tycker att mina djur ska få bete sig hur som helst och bli till en allmän plåga för vår omgivning. Det handlar snarare om att jag lär mig förutse alla situationer och öppnar dörren för andra möjliga, för mig önskvärda beteenden, som jag kan belöna. Beteenden som hamnar högre upp i byrålådan så att säga. Om min hund lär sig att det kan betala sig ganska bra om den kommer och ligger eller sitter still på given plats när det kommer nya människor till huset så pass att den väljer det istället för att hoppa på nykomlingen så har jag en hund som uppför sig väl i allas ögon, och jag slipper hålla på och korrigera ett oönskat beteende – djuret beter sig fogligt.

    Man skulle kunna fråga sig om den omvägen är nödvändig ”när man bara kan säga till den”, och det är ju bara upp till varje person att svara på. Jag personligen tycker bättre om mig själv när jag är en Ja-sägare.

    Är djurets nej en brist på disciplin?

    I tio fall av tio så säger ju inte hästarna nej bara för att de tycker det är så himla roligt att vara motvals. Ett Nej är ju en upplysning om att ”jag vågar inte”, ”jag tycker det är för svårt”, ”jag förstår inte”, ”jag är trött och orkar inget mer”. Att som människa då säga ”Jo, du ska därför att…..” är ju kanske inte det mest effektiva sättet att bedriva träning på. Att istället säga ”Jasså, då ska vi se om vi kan förenkla det hela så du klarar av det” är däremot en framgångsfaktor som aldrig fallerar. Rasande snart klarar hästen av det svåra om den fått möjligheten att ta sig dit via det lättare upplägget. Jag tycker personligen bättre om mig själv om jag är en Jasså-sägare.

    Ett Nej är information om ett felaktigt upplägg. När vi säger Nej till en annan individs Nej riskerar vi att ge vi oss in i en loop av destruktion av det goda vi faktiskt byggt tills dess. Till syvende och sist handlar det för mig om vilken sorts person/tränare/förälder/medmänniska jag vill vara. Jag tycker nej-sägare är ganska trista.

    Fler

  • Det här med kriteriesättning.

    Det här med kriteriesättning är en av de viktigaste sakerna att se till att lära sig och få koll på, och också en av de svåraste. Jag har stångat huvudet i väggen mååånga gånger, frustrerad och ledsen över att jag inte lyckas i mina avsikter. Nu, efter ett antal år av stångande, så är det i alla fall min första åtgärd att fila på när saker inte blir så som jag tänkt mig. Wiggo, en av mina kollegor och läromästare, går helt sonika där ifrån om jag inte lägger upp övningen så att han förstår den. Har han väl gått därifrån så är det lögn i h….att få honom tillbaka. Då har han redan bildat sig uppfattning att det är helt obegripliga göromål på todo-listan idag, så det är bäst att hålla sig på behörigt avstånd.

    Det är lätt att luras att tro att det är belöningen och kvalitén på den som får saker att ske, men så är det inte. Självklart måste belöningen finnas, precis som att ingen av oss skulle fortsätta att gå till arbetet om det inte kom en löneutbetalning i slutet av varje månad. Storleken och kvalitén på belöningen har dock underordnad betydelse om inte situationen i sig är tillräckligt tydlig/enkel/intressant…vad som nu är nödvändigt för aktuell individ.

    Man brukar prata om A B C

    Antecedent – det som sker före ett beteende, t ex en signal eller annan info om att ett visst beteende är lönsamt.
    Behaviour – beteende
    Consequence – konsekvens av beteendet, belöningen.

    Ett exempel från min vardag

    Vi har en hund som fäller väldiga mängder med hår. Beteendet ”städa golv” blir belönat med ett rent golv. Efter att ha förbrukat ett gäng robotdammsugare pga för mycket hundhår så har vi förlitat oss på en sopkvast och en golvmopp eftersom jag anser att det är för besvärligt att ta fram dammsugaren. Så, Antecedent – hundhår på golv (mopp eller dammsugare står i skåp). Beteende – städa golv. Consequence/belöning – rent golv. Utfall : Jag städar inte golven utan mina sockor ser ut som små marsvin.

    Möjliga åtgärder

    Man skulle kunna tänka sig att jag satte upp små belöningar för mig själv för varje gång jag städat golvet. Fungerar inte, har provat. MEN om jag ändrar på antecedenten, dvs sänker svårighetsgraden kan vi börja prata. Sagt och gjort, efter diskussion med Google om vilken dammsugare som klarar av så mycket hundhår som den behöver kunna, som på en laddning kan dammsuga den yta som behövs och som kan hänga lite enkelt på väggen så den är lätt att ta fram så vips hände det. Nu är det jag som springer omkring med dammsugaren minst en gång om dagen, fler om det behövs. Behovet är samma – lika mycket hundhår som tidigare. Belöningen är samma – rent golv. Skillnaden är att nu är det enkelt och helt utan besvär. Den lilla lampan i framkant som belyser skräpet på golvet är också en prima förstärkare 🙂 .

    Med det i åtanke så är det lätt att förstå att om en övning är svårbegriplig för hästen så kommer han sannolikt inte att göra den, oavsett storleken och kvaliteten på belöningen. Omvänt kommer den att leverera ganska säkert även för en medioker belöning om det bara är tydligt vad det är vi vill att den ska utföra. Min erfarenhet är också att om övningen är tillräckligt lätt att förstå och utföra så är den förstärkande i sig. Benägenheten att upprepa övningen kommer att stiga mer än vad belöningen i sig egentligen motiverar. Exakt samma som med mitt dammsugande.

    Små steg ger stora kliv framåt.

    Nu ska man inte tro att man för den skull bara kan göra plättlätta saker bara för att man jobbar belöningsbaserat. Tvärtom, det går i en rasande fart att komma vidare till svårare och svårare övningar, men man måste bara göra dem enkla nog och dela upp dem i tillräckligt små bitar.

    Fler

  • Några olika framgångsfaktorer för att lyckas med träningen.

    I alla former av djurträning, oavsett metod så är en av de viktigaste byggstenarna en god timing. Ju snabbare rektioner på vad djuret gör, desto större chans för ett lyckat träningsupplägg.

    Vad det handlar om är ju egentligen att ha reflexer och reaktionsförmåga av bästa möjliga kvalitet. Den, reaktionsförmågan, försämras ju med åldern, men den går ju att träna precis som alla andra förmågor. Att sätta upp små utmaningar och lekar för sig själv eller i sällskap kan vara ett kul sätt att förbättra sin timing. Säg ett ord eller klicka med klickern varje gång en nyhetsuppläsare fuktar läpparna. Klicka varje gång en häst sänker huvudet i hagen. Klicka varje gång ett visst ord används i en film etc etc.

    Att träna bollsport sägs vara ett bra sätt att träna reaktionsförmågan, självklart eftersom det bygger på att kunna reagera medan bollen är på väg mot mig och inte när den redan passerat. För mig personligen skulle det sättet att öva timing inte vara helt framgångsrikt eftersom jag antagligen skulle ha ganska svårt att hitta inbyggda förstärkare i just bollsport. Jag skulle snarare vilja göra mer av timingtränandet om jag skulle tävla mot mig själv i hur många klick jag kan få ihop under en viss tid genom valfri aktivitet. Gärna något som ger mig något jag senare kan ha nytta av. Eller kanske genom att slå ihjäl flugor utan flugsmälla,det har jag nytta av.

    God koordination lika viktigt.

    Förmågan att fysiskt kunna styra sin lekamen i de olika riktningar som är fysiskt möjligt är också en viktig ingrediens för att bli en skicklig tränare. Att kunna röra sig i rätt riktning med rätt energi i rätt tid för uppgiften är också en framgångsfaktor. Att höger och vänster hand kan göra olika saker. Att hjärna och kropp samarbetar så bra att jag reagerar i tid och kan agera för att placera mig själv i rätt position.

    Bjud upp till dans

    Fin hästträning är som en dans. Två följsamma individer som tar in varandra och agerar på den andres rörelser. Vem som för kanske skiftar, men en välvilja inför varandra och önskan om ett framgångsrikt samarbete är lika vackert att titta på som vilka väl sammansvetsade danspar som helst.

    Tyvärr kommer ju de här färdigheterna inte alldeles av sig självt, utan det kräver sina nedlagda timmar. Jobbet måste göras. Lyckligtvis måste resan till att bli en bra tränare inte göras tillsammans med hästen. Man kan träna på att bli en bra hästförare även utan häst. Träna timingen genom att se på nyheterna eller genom att klicka för mötande bilförare i skägg innan bilen passerat. Träna koordination genom valfri aktivitet där du faktiskt utmanar dig själv. Tänk att gympapasset är till för att göra dig till en bättre hästtränare. Studera djur och människor. Titta på kroppsspråk och tänk dig vad som kommer att ske härnäst. Hur kommer varje individ att agera i nästa sekund? Titta på hästarna i hagen, även en tillsynes helt händelselös situation har ju ett subtilt språk inbyggt i sig som ofta går oss förbi eftersom vi väntar på de stora penseldragen. Att studera ett dramatiskt förlopp hos en grupp med hästar, kan ju vara på sitt sätt kittlande, men det är ju lite som att lyssna på ett samtal där deltagarna samtidigt pratar och håller upp skyltar med förklaringar, det blir liksom lite väl övertydligt. Förståelsen för djuret kommer i och med att kunna läsa det subtila. Först då har jag också en rimlig chans att bedriva en lyckosam träning. Om jag kan se redan på hästens små små rörelser och minspel vad den kommer att göra härnäst så behöver jag ju inte vänta på att den gör fel eller känner sig för trängd eller pressad. Jag kan agera även på det lilla skavet så att det stora aldrig inträffar.

    Tala är silver, tiga är guld.

    Många av oss människor skulle vinna en del på att mer leva enligt det klassiska ordspråket i rubriken ovan. Om jag är mer intresserad av att uttrycka min egen åsikt och vädra mina känslor inför valfritt ämne blir jag en hyggligt ointressant person. Ett samtal som bygger på ett givande och tagande, där frågor följs av svar som följs av följdfrågor, eller motfrågor är ett, i mitt tycke, intressant samtal. Ett äkta intresse inför den andra individen skapar en intressant person. Ett intresse av att vädra den egna personligheten och rösten gör det inte. Exakt samma mekanismer gäller i hästträning. Det riktiga flowet som kommer av att människa och häst föreslår olika saker. Två individer som lyssnar och verkställer om vartannat är så värdefullt och belönande att få saker jag varit med om ger samma lyckokänsla som den kärleksstunden med min häst!

    Ut och studera livet och var närvarande i detsamma så sätter jag en krona eller två på att du får ut mer av din hästträning.

    Lycka till! 🙂



    Fler

  • Vad är egentligen en förstärkare?

    Angående vad som är en förstärkare, något som gör ett beteende starkare, vad vi för det mesta kallar belöning, är ju värt lite tankemöda. En del saker är nästan alltid förstärkare, t ex en godisbit till hästen. Andra saker kan vara belöningar/förstärkare ibland, t ex kliande. Ofta så är det ett toppensätt att få mer av ett visst beteende, genom att klia den på utvalt ställe när den gjorde det vi vill. Det bygger ju dock på att hästen vill bli kliad, och det i sig är ofta årstidsberoende. En av mina hästar vill inte alls bli kliad på vintern, han tycker väl att det inte är skönt i huden helt enkelt och han går därifrån. På sommaren däremot, så är han självklart av en helt annan inställning och kan absolut tänka sig att byta valuta i lönekuvertet.

    Positiv eller negativ förstärkare

    Härom dagen när vi satte oss i bilen så stod ac:n på max och fläkten lät därefter. Gången innan när bilen användes så var det stekande hett och ac:n var nånting väldigt värdefullt. Just denna dagen 17 grader ute och inte varmt i bilen så var det ganska höga ljudet av fläkten nånting aversivt. Det var en ordentlig lättnad när den stängdes av. Att sätta på fläkten gången innan var positivt förstärkt → vi erhöll svalka. Denna gången var det negativt förstärkt att stänga av fläkten → vi blev av med det irriterande ljudet.

    Det kan vara bra att komma ihåg det i vårt häng med hästarna. Det som ibland är attraktivt är vid ett annat tillfälle värt att undvika. Det som en gång var obehagligt kan vid ett annat tillfälle ha ett värde, allt beroende på omständigheter.

    Samma sak kan också vara +/- förstärkt vid olika tillfällen, men den ena gången för att den vill uppnå nånting, den andra gången för att den vill undvika nåt annat. Ett exempel. För att komma till vattnet måste vår fiktiva häst Brunte hoppa över ett dike. Han hoppar över diket och får belöningen vatten. När han druckit klart finns inte den tidigare förstärkaren för dikeshoppning kvar eftersom törsten är släckt. Vattnet är beläget där det är aningens trångt och det också står en bromsfälla som ser lite läskig ut. Att hoppa tillbaka över diket blir alltså negativt förstärkt eftersom avståndet till den läskiga bromsfällan ökas. Ett aningens långsökt exempel, men jag vill peka på vad det är som får honom att hoppa över diket. Ena gången för att uppnå nånting, den andra för att undvika nåt annat.

    Lite senare har Brunte upptäckt att just på grund av den läskiga bromsfällan så är det på just den platsen ganska skönt att vara eftersom det inte är några insekter som biter i huden. Då, när den insikten väl kommit så blir det negativt förstärkt att gå till bromsfällan. Bromsarna är aversiven → gå till fällan → bli av med dem. Fällans funktion har ett högre värde än vad tillryggaläggande av avstånd till fällan har.

    Vi styr inte alltid över förstärkare och aversiver

    Att ha koll på vad som är vad är superviktigt att ha med sig i sinnet vid allt umgänge med våra hästar (eller människor för all del). Det finns nästan alltid förstärkare i omgivningen som vi inte har koll på och inte kan påverka i stunden. Vi behöver vara lite observanta på varför ett beteende verkligen sker (eller inte sker). Är det på grund av vårt träningsupplägg, eller är det nånting helt annat som styr utfallet på träningen? Och är det vi erbjuder som förstärkare nånting hästen verkligen jobbar för, eller finns det ett undvikandebeteende inbakat i upplägget? Att en häst enkelt gör en förflyttning sidledes, är det som svar på ryttarens signal eller är det för att undvika hunden som ligger utanför och tittar? Beroende på vilken metod man jobbar efter så är ju svaret olika. Om jag tränar enligt ett tryck/eftergiftkoncept så kan skänkeln vara anledning till förflyttning….eller så är det hunden. Om jag tränar belöningsbaserat kan det vara min signal som information om kommande belöning som får hästen att gå åt sidan…..eller så är det oviljan att gå nära hunden (beteendet blir negativt förstärkt).

    Huruvida det spelar nån roll vad som är vad kan ju diskuteras, men själv tycker jag bättre om mig själv som människa och tränare om jag alltid försöker förstå situationen jag är i så jag kan göra den ännu bättre till nästa gång. För att veta vad som är vad finns det egentligen bara ett enda sätt. Vi kan ju försöka tolka och dra slutsatser, och det är ju det vi måste göra, men för att veta säkert måste hästen själv få berätta. Om ett beteende är positivt förstärkt kommer den att bjuda det igen, om det är negativt förstärkt kommer de inte att göra det på eget bevåg.

    Vill du komma tillbaka till startsidan för belöningsbaserad träning?

    Fler

  • Hur kan man börja träna belöningsbaserat?

    Om man vill prova på att träna belöningsbaserat men känner att man fortfarande vill hålla kvar i sin gamla träning så finns det några saker man bör ha i åtanke och som kan vara viktiga att komma ihåg.Var noga med att arrangera så hästen vet vilken metod det är som gäller för dagen. Det kan till exempel vara att du har på dig ett speciellt klädesplagg, att du alltid befinner dig på exakt samma plats när det ska träna belöningsbaserat eller att du alltid inleder med med exakt samma övning.

    Där emellan, så behöver hästen ha förståelse för att det inte lönar sig med egna initiativ, utan det är den tidigare träningen som gäller.

    Här är varför: Den belöningsbaserade träningen bygger på frivillighet, dvs hästen har alltid rätt att välja att inte göra viss övning. Om det är för svårt så kommer vi inte att se till att den gör den i alla fall utan vi kommer göra om övningsupplägget så att hästen är mer bekväm. Om jag ena dagen säger, ”Ok, du vill inte, vi gör om upplägget.” och nästa dag säger ”Jo, jag vill att du levererar även om det är jobbigt.” så finns en betydande risk att vi snart har en häst som protesterar eller som blir ovillig och passiv. Vidare så kan det bli ganska förvirrande för hästen om den ena dagen eventuellt kommer att bli belönad för egna initiativ, och en annan dag vill vi ha en häst som bara står och väntar på information om vad den ska göra.

    Med en markör som tydligt berättar vilket sorts jobb som är på gång för dagen så undviker vi en hel del av den potentiella frustration som kan ligga på lur om vi vill blanda in belöningsbaserad träning i en tryck-och-eftergiftsvardag. Om man ena dagen betalar ut lön för att hästen kliver upp på någonting, och den inte vet vilken träning som är aktuell nästa dag, så kan vi ju knappast klandra den för att den går iväg och ställer sig på stallkompisens ryktlåda, eller vill fram och dutta med nosen på varje färgglad pryl på gården eftersom det var ett vinnande koncept igår. Jag skulle också protestera.

    Det här är väldigt tydligt om man vill använda ett belöningsbaserat upplägg för att lära hästen något som den inte vill. Ta exemplet stå still vid uppsittingspallen. Att hästen inte vill stå still vid uppsittning kan ju ha flera orsaker. Den kan ju tycka att själva uppsittningen är obekväm, eller uppskattar den helt enkelt inte ridningen? Oavsett vilket, om jag vill träna uppsittningsmomentet, och jag kanske väljer att göra det via en startknapp (Det kommer du kunna läsa om senare.), så bygger det ju på att hästen får berätta när vi kan gå vidare i träningen och ta nästa steg. Det i sig är ett fantastiskt sätt att träna på, men det finns några fällor. Jag tränar alltså ”stå still vid pall” och det bygger på hästens medgivande. Om jag senare i vardagen, när hästen står fint vid uppsittningen, inte längre vare sig levererar godbitar eller låter hästen säga sitt innan vi landar på dess rygg, kommer den sannolikt att börja protestera och det med ännu större frenesi än tidigare.

    Svårigheten ovan är inte på något vis en anledning att inte prova att jobba belöningsbaserat, men det behöver finnas en tydlighet. Om man väljer att låta hästen säga nej till uppsittning tills dess att den är bekväm med det så kommer slutresultatet, att hästen står still vid pallen, att gå snabbare än om vi säger ”Jo, jag vill att du står still nu.”. Resultatet kommer dock inte att hålla om vi inte fullföljer ett redan ingått avtal, dvs vi väntar på att hästen ger sitt medgivande även senare i livet när vardagen är på rull igen.

    Vill du komma tillbaka till startsidan om belöningsbaserad hästträning?

    Fler

  • Varför träna med R+?

    Vad finns det egentligen för anledning att byta metod om jag redan har ett fungerande koncept? Det kan ju bara varje person svara på. I mitt fall så är det att jag faktiskt tycker det är intressantare och roligare.

    Om man är en hyggligt skicklig tränare, så behöver man väldigt sällan gå upp i tryck även om man jobbar R-. Eftergifterna är så snabba, och kriteriesättningen så väl satt att hästen inte har någon anledning att protestera. Jag personligen kan inte luta mig mot en åsikt att det är det etiskt rätta eftersom det påståendet i sig inte riktigt stämmer. Det kan ju verkligen vara det enda etiskt rimliga, att byta system, men snarare så handlar det ju om med vilket skicklighet människan tar sig an en häst. På det området finns det verkligen verkligen utrymme för förbättring. Överallt i landet, inom alla grenar så önskar man ju att intresset var större för att höja kompetensnivån om hästars inlärning och om beteendeanalys i sig. Det är en annan diskussion.

    Jag smickrar mig med att inneha kompetensen i att hantera mängden tryck vilken jag ska applicera på en häst i varje given stund. Det handlar alltså inte om att jag inte är bekväm med vilken förstärkare som används, R+ eller R-. Det var därför det tog så lång tid för mig att gå över till helt R+ upplägg.

    Frivillighet är A och O

    Det jag går igång på med nuvarande träning är ju att hästen, för att träningen ska bli av, måste säga ja. Eftersom hästen är lös och hela tiden kan gå ifrån mig, så är det precis vad den kommer att göra om den tycker det är för svårt. Den kommer att gå och ställa sig och äta hö, eller vilken annan pausmat den har, eller kanske gå och titta på sina kompisar eller leta gräs längs staketet. Den valfriheten kan verkligen vara ganska utmanande för oss människor! Vi har kanske planerat precis vad vi vill träna på, och så går hästen därifrån, TROTS ATT JAG ÄLSKAR DEN!! Om det händer, så är det ingen större fara. Det är bara information om att jag behöver göra om träningssituationen så att den fungerar bättre för hästen. Om den har lättare att förstå vad den ska göra för att få sina belöningar, så kommer den att stanna kvar. Lätt teori bakom, men inte alltid så lätt att få till praktiskt, men det viktiga i livet är sällan lätt att få till.

    Valfriheten ovan, den att hästen har rätt att säga nej, är också det som gör hela skillnaden. Om hästen vet att den har en möjlighet att strunta i träningen och gå där ifrån så kommer den sällan göra det. Arbetslustan som infinner sig när hästen vet att den inte behöver om den inte vill är helt fantastisk att jobba med! Då behöver belöningen i sig inte vara så särskilt imponerande god, arbetet i sig har en belönande effekt. Det är ju nånting oerhört rart med en häst som avslutar sin paus på eget bevåg och vill fortsätta arbeta, trots att det är samma mat i paushinken som i min godisväska. Det säger nånting.

    Under alla år jag jobbat som NH-tränare så måste jag väl erkänna att det aldrig hänt. Att hästen kommit till mig, visat prov på en färdighet och sagt ”Titta vad jag kan, jag kan backa i cirklar eller kliva upp på en presenning!” Nu är det exakt vad som händer, och jag blir varm i hjärtat varje gång. Självklart gör hästen det för att det finns en historik av att det lönar sig. Så himla skojigt är det antagligen inte att gå på ett stycke plast, men det spelar väl ingen roll? Om hästen gör det upprepade gånger för att få en godbit så är väl det toppen, jag älskar ju att servera dem.

    Grädden på moset

    En annan grej som är väldigt härlig med R+, är att när hästen väl förstår, så bjuder den mer och mer av samma beteende. Den bjuder i regel mer och snabbare leverans för var gång efter varje belöning, vilket jag inte heller kan påminna mig att det hänt med tidigare förstärkningsupplägg. (Det kan du kika på i övningsbiblioteket där hästarna ofta gör just det, bjuder mer och mer.) Det i sig är väldigt belönande för mig som människa.

    Vill du komma tillbaka till startsidan om belöningsbaserad hästträning?

    Fler

  • Vad är egentligen belöningsbaserad träning?

    Ibland kan det verkligen finnas en del begreppsförvirring runt det här med belöningsbaserad träning. Vi människor har lätt att missförstå varandra, så det vore ju verkligen bra om vi så ofta som möjligt i alla fall pratar om samma sak när vi för samtal.

    Jag vill föra ett kort resonemang om vad belöningsbaserad träning är. Att stoppa i sin häst lite godbitar efter att den gjort något bra behöver inte vara belöningsbaserad träning. Eller, det kan vara det, beroende på orsaken till varför den utförde beteendet. I den traditionella träningen inom alla tider och grenar har vi byggt träningen på att vi har en idé om vad vi vill att hästen ska göra, t ex gå framåt. Vi lägger till en skänkel i sidan på hästen, kanske följt av lite pickande med ett spö i sidan på den. Trycket från skänkeln och spöt är saker en häst helst skulle leva utan om den fick välja helt fritt. Den skicklige tränaren tar omedelbart bort trycket så snart hästen börjar gå framåt (eller egentligen precis innan den börjar gå). Att trycket försvinner är i sig en lättnad för hästen, och sannolikt kommer den att fortsätta göra beteendet vid samma stimuli. Vi har förstärkt (fått något att i framtiden ske i ökad skala) genom negativ förstärkning. Eftersom hästarna i detta fall är ganska bra på att generalisera så kommer den efter att ha lärt sig några olika situationer att gå framåt/åt sidan/bakåt så kommer den att vara en individ som går undan för tryck oavsett vart det kommer ifrån.

    Även om jag matar hästen efter önskat svar, och trycket är aldrig så litet, så är det ändå inte belöningsbaserat. Anledningen till att hästen flyttade på sig är för att undvika ett tryck som den lärt sig kommer att öka om den inte verkställer. Det är det som är hela skillnaden. Inte godbiten i sig, utan vad det är som driver beteendet.

    Både positivt och negativt förstärkt.

    Det vi kallar för mixad träning, alltså en kombination av positiv och negativ förstärkning kan ju i sig se lite olika ut, varav jag skulle gissa den vanligaste är att man tränar med hjälp av negativ förstärkning, men tillför mat. Maten kommer att göra situationen roligare för hästen, och antagligen öka viljan att vara till lags, men det är fortfarande trycket som skapar beteendet.

    Man kan tycka att det här är hårklyveri, jonglerande med ord, men som jag ser det är det en väsentlig skillnad. Det positivt förstärkta beteendet, det som kommer av att du låter hästen utföra ett beteende. Ett beteende du vet kommer att komma eftersom du riggat miljön på så vis. Den kommer att utföra det därför att den själv väljer, den kommer inte att gå in i ett tryck om den inte utför. Den väljer det därför att det ligger nära till hands. När den väl utför tillför vi en förstärkare, som antagligen är godis, men kan vara någonting annat hästen vill ha också. Förstärkaren i sig gör att hästen vill utföra beteendet igen, utan uppmaning, för att nå förstärkaren. Så, och enbart så, kan vi se om en träning är belöningsbaserad eller ej. Hästen väljer själv att utföra oombedda beteenden därför att det finns en historik av att det renderar någonting den vill ha.

    Hur kan det se ut i vardagen?

    Man kan jämföra med sig själv och sin vardag. En stökig diskbänk är, i alla fall för mig, ett irritationsmoment. Störningen finns kvar ända tills dess att jag väljer att städa köket, och då försvinner störningen. Att städa köket är alltså negativt förstärkt. Jag kommer att göra det nästa gång köket är grisigt också eftersom jag vet att det är så jag blir nöjd. Åtminstone jag kommer inte att knacka på hos grannen för att få städa deras kök också, även om känslan i mitt eget kök är aldrig så god. Varje dag när min egen bänk är belamrad av disk kommer jag att städa den för att den ska bli fin. Ingen behöver skälla eller tjata på mig, men det är fortfarande elementet jag inte vill ha som driver mig att städa. Den goda känslan efter kan ju jämföras med godiset i den mixade träningen. Den gör det roligare, men den kommer fortfarande inte få mig att gå in till grannen och städa utan det är för att bli av med stöket hemma jag sätter igång.

    För en annan person är kanske städningen i sig så rolig att det är själva utförandet som driver tillhyffsningen av bänken. Då är beteendet ”städa köksbänk” antagligen positivt förstärkt och dessa personer har troligtvis ett betydligt renare hem än vad jag har. 😉

    Vill du komma tillbaka till startsidan om belöningsbaserad hästträning?

    Fler

  • När man vill träna men ändå inte vill.

    Jag känner väl till hur det är att helt tappa motivationen, så här kommer lite tankar i ämnet som hjälpt mig att komma över det små ”träningsdepressionerna” som ibland uppstått genom åren.

    Börja med att fundera ut varför du tränar med din häst. Är det glädjestyrt eller är det för att bevisa nåt för nån annan eller för att du känner ett tvång av annan art som gör att du känner att du måste? ”Måste” är ju ett tvärsäkert sätt att ta bort all glädje, åtminstone för mig. ”Vill” är å andra sidan medicinen för att lyckas.

    Det här är ju grundläggande för livet i stort, och kan ju vridas på i all oändlighet för att lägga tankarna i en hälsosam riktning, det ska vi inte göra här, men det kan vara värdefullt att fundera på ”Varför har jag häst?” ”Vad vill jag kunna göra tillsammans med min häst?” Drar man det aningens längre så kan det vara värdefullt att tänka ”Vad vill min häst med mig?”. Själv har jag funnit det väldigt belönande att träna på saker då hästarna med entusiasm säger ”Hell yeah, det gör vi!”. Å andra sidan är det ganska själsdödande att övertala en häst att göra ett jobb den inte är pigg på eller den kanske tycker är aningens otäckt. Även om det görs med små fina övertalningsmetoder så uteblir glädjen för egen del (det här är ett helt annat kapitel, hur man arrangerar miljön och träningen så att det hela tiden ska bli Hell yeah!).

    Men hur ska man göra då?

    Hur som helst, om du landat i att du har häst därför att du vill, men ändå inte får till träningen så är det läge att sluta slå på dig själv och sluta låta din inre domare berätta att du borde kunna bättre. Här gäller det att hitta strategier som får dig att inte bara vilja ha häst, men som också får dig att vilja träna med den. För mig har det varit värdefullt att sätta en viss tid på dagen då det ska göras, och målet för dagen är så löjligt lågt att det är helt omöjligt att misslyckas. Kanske är målet att gå med hästen till det ställe du vill träna och bara följa efter den dit den vill gå. Kanske är det att slänga ut morötter på marken och titta på när den letar upp dem. Kanske är det att gå i myrsteg omväxlande med sjumilasteg och se om du kan få hästen att härma dig. Vad vet jag vad som passar dig? Ingenting alls, men jag vet en del om frustrationen det kan innebära att inte ha lust att träna men ändå inte vilja inte träna.

    I mitt fall blev det så att mina tänkta tre minuter alltid ”urartade” till riktiga träningspass, men då finns det ytterligare en fälla som man kan tänkas trilla ned i. Träningen måste lyckas!! Absolut förödande att faktiskt ta sig för att gå in i ett träningspass och känna att jag inte lyckas, då blir det antagligen ännu större tröskel att ta sig an träningen nästa gång. Tricket för att få träningen belönande för mig själv (och hästen så klart) är ju att träna på tillräckligt lätta saker så att hästen och jag hela tiden lyckas och därmed gör att jag vill träna igen. Det är en konst att lära sig hur högt ribban skall läggas, samtidigt som det inte får vara så lätt att hästen och jag blir uttråkade och tränar på slentrian, så får det inte bli så svårt att vi risker att missa målet. Här kommer några förslag.

    Ett sätt att göra det svårare utan att göra det för komplicerat är att ta ett beteende som hästen förstår och kan utföra väl, ta exakt samma beteende, flytta på er och gör övningen på en annan plats. Den störningen i sig gör det hela svårare, men det behövs inte så mycket tänkande och planerande, vilket det kanske inte finns utrymme för. Ett annat sätt är ju så klart att träna på redan befästa beteenden men försöka göra dem så exakt lika det bara går så många gånger som möjligt. Ytterligare ett sätt kan vara att träna på att förstärka lagom lätta beteenden så pass mycket att hästen föreslår dem innan du gör det, och sedan skifta mellan några olika och sätta ihop dem till små kedjor.

    Min erfarenhet är att har jag väl kommit så långt, att jag ska börja göra övningarna svårare, då kommer viljan av sig själv, och det blir lättare att ta sig an nästa pass, och nästa, och nästa. Det här kan vara lite marigt att få till helt själv och det kan vara väl placerade pengar att boka en digital lektion. Den kan ske med eller utan häst, du är varmt välkommen att ta reda på mer om du är intresserad. Hör av dig via mejl eller telefon.

    Vill du komma tillbaka till startsidan om belöningsbaserad hästträning?

    Fler

  • Hur mycket kan man egentligen mata sin häst?

    En fråga som dyker upp ibland är hur mycket godis man kan försvara att stoppa i sin häst som kanske har en tendens att bli få fång eller som lätt blir lite för rund. En knivig fråga, Rent träningsmässigt så är svaret – Så mycket som möjligt!

    För att undvika frustration eller en häst som mentalt lämnar platsen och blir helt passiv behövs en stadig ström av mat och själv ser jag gärna att hästen tuggar sig igenom hela passet. Mat för rätt beteende, gratismat när hästen är osäker, mat vid valda tillfällen för att höja intresset för aktuell syssla, mat när den går med mig till ny plats osv osv. Man behöver inte vara särskilt rädd för att hästen lär sig ”fel” beteenden av att få mat för ingenting, tvärtom byggs det gärna in otrevligheter när maten uteblir och hästen inte förstår hur den ska komma åt belöningen. Jag vill ogärna ha flaxande framben eller i frustration bakåtstrukna öron på grund av att dess människa väntar på ”rätt” beteende för att kunna belöna. Bättre att aldrig hamna i de looparna, för de kan vara lite kniviga att ta sig ur. Med detta sagt så finns en betydande risk att om du ger mat till följd av att det sparkats med ett framben som kommer den sannolikt att göra det igen. Problemet i just det fallet är ju inte att hästen viftar med frambenet, utan att den byggt upp så pass mycket frustration att den kände behovet att ”tala tydligare”.

    Hur man undgår de här groparna är en annan diskussion, och nu tänkte jag resonera om godis och hur mycket man egentligen kan ge.

    Så, även om man träningsmässigt bör mata så mycket det bara går så finns det ju en del andra saker att tänka på vad gäller matandet. Jag är varken veterinär eller agronom, så jag tänker inte ge mig in på att råda vad man ska mata med, men risken för ”övergödning” är ju inte obefintlig. Om din häst redan får nån form av kraftfoder så är ju problemet redan löst, ge den helt enkelt maten som belöningar istället för en giva i en krubba. Om den inte får en daglig giva av nånting, så hitta ett foder som är tillräckligt smakfullt för att hästen ska vilja jobba för det, men inte så gott att det skapar överentusiastiska hästar eller risk för för stort energiintag. Kanske morötter (jag vet, morötter innehåller mycket socker) eller äpplen (jag vet, äpplen har superlågt ph och är kanske inte toppen för tänderna), kanske havre (jag vet, havre innehåller massa stärkelse som inte är jättebra), kanske kraftfoderpellets (jag vet, en del innehåller verkligen väldigt mycket energi och stärkelse). En del tränar med framgång med sönderklippt hö eller ensilage, något mina hästar bestämt och enhälligt röstar nej till ”Det där har vi fri tillgång på i hagen, ge oss nåt bättre!”

    Om träningen ska bli av behöver det vara enkelt och inte mycket förberedelser, och då passar det mig med ett färdigfoder jag bara kan skotta ned i godisväskan.

    Själv är jag en lat person, orkar inte stå och slanta morötter, vill inte hålla på och blöta upp lusernpellets för att pigga upp stråfoderhack för att göra det smakligare. Jag har landat i fiberpellets från Granngården. Det innehåller just inte så mycket, men lätt för mig att hålla på med och hästarna tycker att det smakar gott. Med alltid tillgång till vatten under träningen så hästen kan gå och dricka när den vill tycker jag det fungerar alldeles utmärkt och hästarna verkar hålla med.

    Vill du komma tillbaka till startsidan om belöningsbaserad hästträning?

    Fler

  • Träna på sådant du inte behöver.

    Det har ett värde att träna in beteenden som du inte kommer ha nån större nytta av. Även om målet är att rida viss gren, köra timmer i skogen eller att din häst ska vara fotomodell för reklam så har det ändå ett syfte att lära in så många beteenden som möjligt.

    Ju fler beteenden din häst förstår och har blivit förstärkt i, desto säkrare blir den på hur systemet fungerar, och trygg i att belöningar kommer att komma så den kan lugnt jobba på i förvissning om att du är att lita på. Den unga hästen får en fantastisk förståelse för träning vilket bäddar väl för framtiden när det ”verkliga” arbetet ska påbörjas.

    Den skadade hästen som kanske blir frustrerad i bristen på stimulans får mentala utmaningar som hjälper den att hålla sig vid sunda vätskor.

    Jag gick i ganska många år omkring i tron att jag inte är intresserad av trick eller liknande, att jag måste se en framtida mening med det vi gör. Nu för tiden är jag kanske fortfarande inte jätteintresserad av att träna in trick för sakens skull, men ser verkligen värdet i att hästen och jag lär oss tillsammans att forma nya beteenden. Nu kan jag också se meningen för framtiden i att ju större repertoar hästen har, ju lättare är det att göra den ännu större, och min egen träningslusta får verkligen ny fart när jag kommer på ett nytt beteende jag vill träna på.

    En annan fördel med att träna på sådant jag inte behöver i framtiden är att jag ökar mina färdigheter i att bygga beteenden, det spelar inte så jättestor roll om jag misslyckas med att få helt rena utföranden för det är i framtiden inte viktig för mig att Wiggo kan göra en helt snygg fist bump eller att Jaxon kan snurra runt på en pall helt utan felsteg, men jag tränar mig själv i att lägga upp träningen så att det inte kommer in ”skräp” i beteendena.

    Kika på filmen för att se starten till ett hyggligt onödigt beteende med Jaxon, fundera sedan ut det onödigaste du kan tänka dig, gör upp en plan för hur du ska kunna träna på det och ut och experimentera!

    Lycka till! 🙂

    Vill du komma tillbaka till startsidan om belöningsbaserad hästträning?

    Fler