Vad finns det egentligen för anledning att byta metod om jag redan har ett fungerande koncept? Det kan ju bara varje person svara på. I mitt fall så är det att jag faktiskt tycker det är intressantare och roligare.

Om man är en hyggligt skicklig tränare, så behöver man väldigt sällan gå upp i tryck även om man jobbar R-. Eftergifterna är så snabba, och kriteriesättningen så väl satt att hästen inte har någon anledning att protestera. Jag personligen kan inte luta mig mot en åsikt att det är det etiskt rätta eftersom det påståendet i sig inte riktigt stämmer. Det kan ju verkligen vara det enda etiskt rimliga, att byta system, men snarare så handlar det ju om med vilket skicklighet människan tar sig an en häst. På det området finns det verkligen verkligen utrymme för förbättring. Överallt i landet, inom alla grenar så önskar man ju att intresset var större för att höja kompetensnivån om hästars inlärning och om beteendeanalys i sig. Det är en annan diskussion.

Jag smickrar mig med att inneha kompetensen i att hantera mängden tryck vilken jag ska applicera på en häst i varje given stund. Det handlar alltså inte om att jag inte är bekväm med vilken förstärkare som används, R+ eller R-. Det var därför det tog så lång tid för mig att gå över till helt R+ upplägg.

Frivillighet är A och O

Det jag går igång på med nuvarande träning är ju att hästen, för att träningen ska bli av, måste säga ja. Eftersom hästen är lös och hela tiden kan gå ifrån mig, så är det precis vad den kommer att göra om den tycker det är för svårt. Den kommer att gå och ställa sig och äta hö, eller vilken annan pausmat den har, eller kanske gå och titta på sina kompisar eller leta gräs längs staketet. Den valfriheten kan verkligen vara ganska utmanande för oss människor! Vi har kanske planerat precis vad vi vill träna på, och så går hästen därifrån, TROTS ATT JAG ÄLSKAR DEN!! Om det händer, så är det ingen större fara. Det är bara information om att jag behöver göra om träningssituationen så att den fungerar bättre för hästen. Om den har lättare att förstå vad den ska göra för att få sina belöningar, så kommer den att stanna kvar. Lätt teori bakom, men inte alltid så lätt att få till praktiskt, men det viktiga i livet är sällan lätt att få till.

Valfriheten ovan, den att hästen har rätt att säga nej, är också det som gör hela skillnaden. Om hästen vet att den har en möjlighet att strunta i träningen och gå där ifrån så kommer den sällan göra det. Arbetslustan som infinner sig när hästen vet att den inte behöver om den inte vill är helt fantastisk att jobba med! Då behöver belöningen i sig inte vara så särskilt imponerande god, arbetet i sig har en belönande effekt. Det är ju nånting oerhört rart med en häst som avslutar sin paus på eget bevåg och vill fortsätta arbeta, trots att det är samma mat i paushinken som i min godisväska. Det säger nånting.

Under alla år jag jobbat som NH-tränare så måste jag väl erkänna att det aldrig hänt. Att hästen kommit till mig, visat prov på en färdighet och sagt ”Titta vad jag kan, jag kan backa i cirklar eller kliva upp på en presenning!” Nu är det exakt vad som händer, och jag blir varm i hjärtat varje gång. Självklart gör hästen det för att det finns en historik av att det lönar sig. Så himla skojigt är det antagligen inte att gå på ett stycke plast, men det spelar väl ingen roll? Om hästen gör det upprepade gånger för att få en godbit så är väl det toppen, jag älskar ju att servera dem.

Grädden på moset

En annan grej som är väldigt härlig med R+, är att när hästen väl förstår, så bjuder den mer och mer av samma beteende. Den bjuder i regel mer och snabbare leverans för var gång efter varje belöning, vilket jag inte heller kan påminna mig att det hänt med tidigare förstärkningsupplägg. (Det kan du kika på i övningsbiblioteket där hästarna ofta gör just det, bjuder mer och mer.) Det i sig är väldigt belönande för mig som människa.