En fråga som dyker upp ibland är hur mycket godis man kan försvara att stoppa i sin häst som kanske har en tendens att bli få fång eller som lätt blir lite för rund. En knivig fråga, Rent träningsmässigt så är svaret – Så mycket som möjligt!

För att undvika frustration eller en häst som mentalt lämnar platsen och blir helt passiv behövs en stadig ström av mat och själv ser jag gärna att hästen tuggar sig igenom hela passet. Mat för rätt beteende, gratismat när hästen är osäker, mat vid valda tillfällen för att höja intresset för aktuell syssla, mat när den går med mig till ny plats osv osv. Man behöver inte vara särskilt rädd för att hästen lär sig ”fel” beteenden av att få mat för ingenting, tvärtom byggs det gärna in otrevligheter när maten uteblir och hästen inte förstår hur den ska komma åt belöningen. Jag vill ogärna ha flaxande framben eller i frustration bakåtstrukna öron på grund av att dess människa väntar på ”rätt” beteende för att kunna belöna. Bättre att aldrig hamna i de looparna, för de kan vara lite kniviga att ta sig ur. Med detta sagt så finns en betydande risk att om du ger mat till följd av att det sparkats med ett framben som kommer den sannolikt att göra det igen. Problemet i just det fallet är ju inte att hästen viftar med frambenet, utan att den byggt upp så pass mycket frustration att den kände behovet att ”tala tydligare”.

Hur man undgår de här groparna är en annan diskussion, och nu tänkte jag resonera om godis och hur mycket man egentligen kan ge.

Så, även om man träningsmässigt bör mata så mycket det bara går så finns det ju en del andra saker att tänka på vad gäller matandet. Jag är varken veterinär eller agronom, så jag tänker inte ge mig in på att råda vad man ska mata med, men risken för ”övergödning” är ju inte obefintlig. Om din häst redan får nån form av kraftfoder så är ju problemet redan löst, ge den helt enkelt maten som belöningar istället för en giva i en krubba. Om den inte får en daglig giva av nånting, så hitta ett foder som är tillräckligt smakfullt för att hästen ska vilja jobba för det, men inte så gott att det skapar överentusiastiska hästar eller risk för för stort energiintag. Kanske morötter (jag vet, morötter innehåller mycket socker) eller äpplen (jag vet, äpplen har superlågt ph och är kanske inte toppen för tänderna), kanske havre (jag vet, havre innehåller massa stärkelse som inte är jättebra), kanske kraftfoderpellets (jag vet, en del innehåller verkligen väldigt mycket energi och stärkelse). En del tränar med framgång med sönderklippt hö eller ensilage, något mina hästar bestämt och enhälligt röstar nej till ”Det där har vi fri tillgång på i hagen, ge oss nåt bättre!”

Om träningen ska bli av behöver det vara enkelt och inte mycket förberedelser, och då passar det mig med ett färdigfoder jag bara kan skotta ned i godisväskan.

Själv är jag en lat person, orkar inte stå och slanta morötter, vill inte hålla på och blöta upp lusernpellets för att pigga upp stråfoderhack för att göra det smakligare. Jag har landat i fiberpellets från Granngården. Det innehåller just inte så mycket, men lätt för mig att hålla på med och hästarna tycker att det smakar gott. Med alltid tillgång till vatten under träningen så hästen kan gå och dricka när den vill tycker jag det fungerar alldeles utmärkt och hästarna verkar hålla med.